Bad och bot sedan artonhundrafyrtiosju

Engelsmännen var pionjärer i kallbadandets konst. Redan på 1600-talet kunde man läsa om de hälsofrämjande havsbaden. Under 1700-talet blev tron på havsvattnet som något som kunde bota både psykiska och fysiska åkommor till en vetenskap.

I Sverige var man däremot skeptisk. Kalla bad i öppet hav kunde bara leda till döden. Så småningom kom vattenterapi på modet, men i form av att ”dricka brunn” och eventuellt kalla bad i badkar.

I början av 1800-talet propagerade Svenska läkaresällskapet för de goda och läkande effekterna med salta bad. Societeten drogs till de havsbad som etablerades under seklets gång. Till Lysekil kom Oscar II varje år och orsakade då stort rabalder när han anlände till hamnen.

Badläkaren framför andra var Carl Curman. Han undervisade i balneologi vid Karolinska institutet. Tillsammans med några kollegor strävade han efter att göra den till en vetenskap. Även luften vid havet var läkande. Curman undersökte in i minsta detalj luften i Lysekil och dess effekter på hälsan. Han kom hit som 26-åring 1859 och var verksam fram till 1887. Tack vare honom utvecklades Lysekil till Sveriges förnämsta badort.

Det stora varmbadhuset började byggas 1864. Det var den första större byggnad som uppfördes av det badbolag som Carl Curman och några kompanjoner bildade efter Molleéns död.